I serien Työterveyden uusi suunta (En ny inriktning inom företagshälsovården) i podcasten Mehiläisen Pisto diskuterar man om arbetsrelaterad utbrändhet, när direktören för Mehiläinens affärsverksamhet Arbetslivstjänster Antti Miettinen får besök av DNA:s personaldirektör Marko Rissanen.
Titta på videon
Marko Rissanen diagnosticerades med svår utbrändhet år 2009. Processen var lång och åtföljer Marko ännu i dag.
”För mig är arbetsrelaterad utbrändhet kanske fel term, för människorna är helheter, som påverkas av många saker. I mitt fall bildade familjelivet, unga barn och en stor arbetsmängd en helhet som säkert medverkade till att jag hamnade i utbrändhet. Alla väggar började ramla över mig”, berättar Marko.
Markos dåvarande förperson sade då till honom att hemmet är en fristad. Om allt är bra hemma, stödjer det arbetslivet – och tvärtom.
Det uppenbarar sig oförklarliga symtom
I början medgav Marko inte sin egen situation. Han fick olika slags symtom, med anledning av vilka han sökte sig till företagshälsovården för undersökningar, i vilka det inte hittades någon förklaring till symtomen. Symtomen var till exempel smärtor i nedre delen av buken och problem med synen. Sammanlagt varade symtomen av olika slag i nästan 9 månader.
”En dag när vi återvände till Finland från semestern, fick jag huvudvärk. Huvudvärken upphörde inte och efter en vecka gick jag till läkare, där man till slut började kombinera min historia och mina bakgrunder. Jag hade alltför många slags symtom utan någon konkret orsak. Efter den här diskussionen gick det så att jag omedelbart inledde en två, tre månaders sjukledighet och inledde diskussioner med en psykolog”, drar Marko sig till minnes.
Marko berättar att han gjorde alltför långa arbetsdagar och upplevde att han var en allsmäktig människa som kan och orkar med vad som helst. Omgivningen såg symtomen och uppmanade honom att gå till företagshälsovården. Även förpersonen konstaterade att allting nu inte är som det ska.
”Jag godkände inte själv den här saken, jag upplevde att det var min plikt att få arbetet skött. Jag försökte bara kämpa fram till följande etapp, då det kantänka ska lätta. Jag väntade till exempel på julledigheten och semestern, för då ska jag sedan vila. Men problemet ligger i det att semestern inte är gjord för att återhämta sig från jobbet utan för att man ska vila och samla energi. Jag tänkte mig ändamålet med semestern fel”, berättar Marko.
Är jag längre nödvändig?
En viktig lärdom under utmattningsresan har varit den att man inte ska råka in i att enbart prestera. Det borde också bli tid och energi över för att tänka. Ett uttryck för Markos samvetsgrannhet är dessutom att han tyckte att det var skrämmande att vara borta från arbetet och han funderade om saker och ting skulle bli skötta utan honom.
”Naturligtvis uppstod det också sådana farhågor att är jag längre en del av organisationen efter en lång frånvaro. Är jag längre nödvändig? Jag grunnade också på om jag ska komma i form eller inte ”, redogör Marko för sina olika tankar.
På arbetsplatsen lämnade man Marko helt i fred och man förmedlade budskapet att det nu är dags för honom att koncentrera sig på sig själv. Marko anser att det är viktigt att arbetsgivaren gör detta klart för den som är utmattad. Hjälp av en psykolog spelar också en viktig roll, när man korrigerar sina egna tankemodeller.
”Vi dryftade tillsammans med psykologen medel, med vilka jag kan skapa en ny struktur på mina dagar. Jag började varje morgon med en promenad och koncentrerade mig på mig själv. Jag beslöt träffa val som stödjer min lycka på varje delområde av livet”, berättar Marko.
Arbetet är bara en del av livet
Marko använder fortfarande i sitt arbete det som han har lärt sig. Ett viktigt tema är att arbetet bara är en del av livet. Människorna är inte bara utförare, varför en god balans mellan arbete och fritid hjälper en att må och orka bättre. Då är vi också produktivare.
”Det är viktigt att fundera på hur vi förser arbetet med pauser. Coronatiden är ett strålande exempel på hur vi i distansarbetet hamnar in i långa diskussionssviter. Detta styr det andra arbetet till kvällen”, säger Marko.
Individen har ett väldigt ansvar och i denna värld är en av de viktigaste arbetslivsfärdigheterna att leda sig själv. Marko ger ett konkret tips:
”Jag har reserverat en dag i veckan för att tänka och koncentrera mig. Då skjuts arbetena inte så starkt fram till kvällen. Dessutom är det jätteviktigt med motion!”
Marko hoppas att vi ska våga tala om saker och ting och också acceptera våra egna situationer. Företagshälsovården är enligt honom ett absolut måste och inom arbetsgemenskapen borde man sporra till att tala om sakerna.
”Hur ska vi skapa lågtröskelmöjligheter att ta upp saker och ting? Virtuella tjänster har exempelvis varit nyttiga, så det finns alltså redan mångahanda medel”, säger Marko.
Marko ger till slut rådet att det vore bra för var och en att komma ihåg att ingen är en supermänniska. Förpersonen kan också introducera en talandets kultur på arbetsplatsen, där man talar öppet om uttröttning eller risken att bli slutkörd. Det vore bra om förpersonerna och kollegerna hade förmågan att känna igen om någon verkar vara uttröttad och inte längre orkar vara på samma sätt närvarande.